M & pojkarna

. Det råder inga tveksamheter längre. Det är sommar. Jag vet det nu, därför att: - jag är ledig. Från det jobb jag har betalt för att göra vill säga. Den allmänna serviceanställningen jag har härhemma fortgår. - trädgården har förvandlats från trevligt grönområde till förvaringsplats för plaskpool/plasttraktor/trehjuling/fotbollsmål/bollar/hinkar/spadar/krattor osv. Det ser.....ja.... färgglatt ut iallafall! - jag är grisskär i ansiktet och sugen på glass dygnet runt. (Skulle i och för sig också kunna betyda att jag är gravid. Men det vet jag med säkerhet att jag INTE är, så då måste det vara sommar!) - jag har ett myggbett. Ett myggbett gör väl ingen sommar, kan man tycka, men i år har jag gjort det extra svårt för de små gynnarna (se nästa punkt). - vi har insektsnät i alla fönster. Jag tänker nämligen aldrig mer komma in i min sons sovrum och hitta ett tiotal bålgetingar cirklandes kring hans nattlampa. Hu. - det sipprar in söt hödoft genom den gläntade altandörren. - alla våra kruk...

. Hängivna blogganhängare vet att jag ligger i skilsmässa. Med mitt jobb alltså. Processen började kanske så tidigt som under hösten 2008 och har långsamt och målmedvetet pågått sedan dess. Till en början upplevde jag att vi var överens om att göra slut, mitt jobb och jag, men nu vet jag att det är Omständigheter med stort O och B som tvingar bort mig ( O-M-O-R-G-A-N-I-S-A-T-I-O-N och B-E-S-P-A-R-I-N-G-A-R). Lyckligtvis har jag redan hittat en annan: ett mer än fullgott alternativ, en utmaning och en god chans till yrkesmässig utveckling, som tar sin början i augusti. Men att skiljas från skolan med de fantastiska människorna är svårt. Jag har varit tvungen att närma mig sanningen (och känslorna) med stor försiktighet. Som en kula i en tratt har jag cirklat runt: utan något annat val än att för varje varv komma lite närmare hålet och slutet. Nu är jag nästan där och jag är glad att jag faktiskt har hela mig med. Jag är snart klar med älsklingsskolan och jag har nästan kommit till insik...

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

. Försommaren är en bitterljuv tid för mig. Så länge jag själv gick i skolan blandades förväntan och förfasan inför skolavslutningen med födelsedagspirr och konsertnervositet, under den här tiden. De sista veckorna i maj och de första i juni var alltid ett slags klimax för året. Jobba, jobba, jobba och sen en belöning i form av ett till synes oändligt sommarlov och/eller ett betygskuvert som brukade få både mig och föräldrarna att pösa av stolthet. Sommarkonserter och uppträdanden på olika avslutningar brukade trängas med varandra och jag hade aldrig tid att spatsera omkring och riktigt njuta de där sista skoldagarna, då kraven tagit semester. För att ytterligare späda på intensiteten hade (och har) jag oskicket att fylla år mitt i detta. Inte sällan tappades min födelsedag bort, särskilt i skolan, och jag minns att jag faktiskt surade ibland för att jag "minsann aldrig blev sjungen för", även om jag hellre skulle ha dött än erkänt det. Med åren bleknar dock betydelsen av föd...

. Idag mullrade det över Östergötland och jag tog sikte på den vackraste regnbåge jag sett i mitt liv när jag åkte hem. Bred och skarp stod den som en port över vägen, den såg ut att ha sitt ena fäste i Tallboda och det andra i Vårdsberg. Så nu vet jag vad som finns vid slutet av regnbågen... Jag hade ingen kamera till hands så bilden här ovan är från en annan sommar. Men idag öste regnet ner och på parkeringen stannade jag till, stängde av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor en stund och lyssnade. Ibland kan regn vara lika renande och befriande som gråt. Det är försommar (om man inte tittar på termometern) och kring min resväg står rapsfälten så gula att det sticker i ögonen på mig. Enormt vackert mot en stålgrå åskhimmel. Vilken tur att det här vädret kom just idag, då jag hade uppmärksamhet nog att se det. Mitt arbete är mer än lovligt känslomässigt utmattande för tillfället. Våra korridorer är fulla av lessa elever som redan loggat ut från skolan för läsåret samt av personal med ...

. Gräsänketillvaron lämnar inte så mycket utrymme för bloggande, som den observante bloggläsaren säkert insett. Det är fortfarande ensamt här i rucklet, särskilt så här dags på dygnet när kottar och hund sover. Ikväll är det dessutom ruskigt kallt, trots att jag ordnat så att det sprakar och viner från öppna spisen. Dock har sköna maj kommit och gör verkligen skäl för sitt namn! På vår gräsmatta böjer gullvivorna behagfullt sina nackar och i rabatterna framför huset kämpar röda och gula tulpaner om uppmärksamheten framför våra vitmjuka spireabollar. Tack, svärmor! I högsommarhelgen tog jag säsongens första varv med gräsklipparen, så tomten ser riktigt trevlig ut för tillfället. Naturen är ny och vacker och jag önskar att jag hade ro att njuta av det. Men maj är ingen skön månad för mig och alla andra som arbetar i skolan. Av läsåret återstår fem veckor och betygsstress och skolleda kokar i korridorerna. Vi försöker hjälpa till där vi kan, men åtminstone för mig sviker arbetslusten i de...

. Barn saknar sina föräldrar när de är borta. Mina troll är inga undantag. Pappa fattas dem. Vid frukostbordet igår undrade E när pappa skulle komma hem. Jag förklarade att han skulle komma när de sov och att de skulle få träffa pappa på torsdag "för idag blir det ju inte för han är ju i England". E:s ansikte krympte ihop, underläppen kom ut och med sitt allra tjurigaste tonfall replikerade han uppfordrande: "Jag önskar att det bara fanns Sverige i hela världen!". Barns logik. Om det bara fanns Sverige skulle ju pappa alltid vara hemma! En hel del andra saker skulle nog också vara bättre. Han blängde på mig en lång stund innan han köpte att jag inte kunde ordna så att världen bestod av bara Sverige. Han är bara fem år och tvingas redan inse att ingen är fullkomlig, inte ens mamma. Det är en smärtsam insikt. Jag kan inte säga exakt när jag själv förstod det, men jag vet att det plågade mig. Min fantastiska mamma och min utomordentliga pappa var inte alltid perfekta, ...