M & pojkarna

. Våren snoozar visst många gånger innan den vaknar i år. Ikväll faller snön över Östergötland och eftersom ljusslingan i äppelträdet fortfarande hänger kvar infinner sig en viss julstämning. Jag är utless på vinter. Jag brukar ta de flesta motgångar med jämnmod: sällan hamnar jag i känslosvall av någon mer svårhanterad art. Men imorse, när jag tvingades ta fram isskrapan i svinkylan igen, hade jag med lätthet gett Kung Bore på käften om jag kunnat. Väck våren NU! Ensam hemma är jag också och det är som vanligt trist. E korrigerade mig dock vänligt förut: "Mamma, du är ju inte ensam: vi är ju här! Fast du är ju ensam vuxen förstås..." Min äldste son blir några år äldre så fort pappa inte är hemma. Han städar och plockar, håller ordning på lillebror och är allmänt hjälpsam. Jag måste ha gjort något bra för att förtjäna mina kottar. Och jag ska försöka tänka på det imorgon bitti när de tycker att leken "Rockband" är en bra sysselsättning kl 6:20. Leken går till så här...

. Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.) Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi . Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrti...

. Äntligen. I och med det ordet inser jag att jag skulle behöva ytterligare en snabbknapp på menyraden i mitt ordbehandlingsprogram. Där skulle vara: fet, kursiv, understruken och ironisk . Ironi är annars svår att framhäva i skriven text. Det behövs så många ord. Men nu ska du föreställa dig att jag säger första ordet i dagens blogginlägg så som Gert Fylking sa det när Horace Engdahl presenterade nobelpristagaren i litteratur. Och ordet är min kommentar till dagens största nyhet: kronprinsessans förestående bröllop. Missförstå mig rätt nu. Jag är mycket glad att två människor som uppenbarligen älskar varandra bestämt sig för att ingå äktenskap och också verkar vara så lyckliga över sitt beslut. MEN att göra det till en förstasides superdupernyhet: nja. Och det här är väl antagligen bara början. Jag ser det framför mig: ett drygt års hysteriskt rapporterande om gästlistor, klänningsval och bröllopslöften, spekulerande om allt ner till minsta skoskav av designerskorna. Stackars Victoria...

. Jag hänger inte med. Jag har just förlikat mig med tanken på att växhuseffekten för alltid skulle servera oss milda, gröna vintrar och att snö, eller ens minusgrader, på sportlovet skulle vara sånt jag endast skulle kunna måla upp idylliska minnesbilder av för mina barnbarn. Och nu har det varit kallt och vitt i flera veckor och världen är djupfryst så långt jag ser. Känns fel. Och förvirrande. Vårt hus står emot kyla ganska bra, så länge det inte blåser, men nu är det kallt även på insidan. Så just den här helgen håller jag mig varm med garderobsrensning. Och med en allmän rastlöshet. Det är lite svårt att hitta glädjeämnen i tillvaron i dagsläget. Iallafall om man tittar ut i stora världen. Det är kris, kris, kris. Arbetslöshet, varsel, konkurs och ras och allt elände du kan komma på. Om jag bortser från medierna påverkar dock inte krisen mig mer än att det står sorgliga, röda siffror på mina fondkonton när jag loggar in på internetbanken. Men det behöver jag ju inte göra. SAAB:s e...

. Trogna bloggläsare vet vilket ambivalent förhållande jag har till att vara vanlig. I många fall är det min högsta önskan att smälta in och ibland blir jag vansinnig för att ingen uppmärksammar mig som den unika person jag är. Det är inte lätt att vara mittemellan. Som svensk har jag sedan länge levt i mellanmjölkens land (tack, Jonas Gardell) där betyget "lagom" är det finaste man kan få. Vi ska vara lagom rika, lagom snygga och ha lagom mycket åsikter om lagom många saker. Puh. I snart 30 år har jag övat mig på detta och när jag nu nästan behärskar konsten börjar jag plötsligt undra varför och om. Vill jag vara lagom? Är jag det? Med jantelagen vrålande i öronen tvingas jag inse att jag nog vill vara mer än lagom. Jag vill göra något mer, påverka något större, göra en skillnad och märka att någon ser den. Men drivkraften är instängd i en sparkdräkt av feghet som gör att jag bara kan åla mig framåt. Om det inte vore för all ängslighet kanske jag skulle kunna uträtta något. ...

. Idag är jag pretentiös. Skulle aldrig våga döpa dagens bloggsnutt till ett Winnerbäck-citat annars. En önskedröm är det också. Att stå över februari. Att slippa pendlandet mellan snöglopp och lervälling, influensa och "än så är det långt till vår". För februari har inte medfört några trevligheter till mig hittills. Tre och en halv dag denna vecka har jag varit den mest framstående deltagaren i kampen om titeln "Världens tråkigaste mamma". Under dubbla täcken eller filtar har jag legat i en soffa eller säng och ömsom svettats ömsom frusit som en hund. Totalt igenproppad i näsa, öron och hals. Det var längesedan ett virus lyckats kuva mig så länge. När jag gick hem från jobbet i tisdags hade jag redan tänkt ut hur jag skulle ta igen det jag missat på torsdagen, men när torsdagen kom var jag bara ett stort paket av ynklighet. Mina tappra smågossar har härdigt stått ut med sin tråkiga mamma, visserligen mutade med stora mängder film och Disney Channel, men nöden har i...

. Bor man på landet får man skaffa sig helgnöjen bäst man kan. Inomhusgatlopp med vispskål på huvudet är ett. De här barnen är till hälften byggda av mina gener. Jag är så stolt.