Fortsätt till huvudinnehåll

All good things come to an end

.
Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter.

Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur eller förgiftar naturen). Efter tre timmars bökande i provrum tröttnade jag och satte mig i bilen och åkte till Lillort. Fina Lillort där snart de bästaste och finaste tanter jag känner anslöt.

Vi har varit arbetskamrater. Inte så länge, men intensivt. Men allt gott har ett slut och en sviktande kommunbudget kom emellan oss och vårt fina jobb. Och vilket jobb vi gjorde! Med de där två jobbade jag så bra att jag inte ens märkte att jag jobbade. Vilken tur jag har, som fått ha det så och vad svårt det kommer bli att hitta ett ställe/andra tanter som kan ta deras plats! Gud vet att jag har försökt. Idag har vi suttit många, långa timmar och mått bra ihop igen. Och all den gamla glädjen porlade fram och värmde fröken L:s svinkalla kök till en fullt acceptabel rumstemperatur (eller var det kanske elden i spisen, de 22 levande ljusen och de 2 retrievrarna som gjorde det?). Och jag kom på mig själv med att sitta där och vara precis som jag är. Precis så som jag är. Och det bästa av allt är att de där två gillar mig ändå (eller kanske just därför?).

2010 har varit ett märkligt år. Jag bytte intensivarbete mot hemmaplugg och stresshormoner mot träningsvärk. Vi fick en fantastisk vinter, nya ytterdörrar och ett katastrofval. Vickan blev gift, jag blev äldre och barnen blev besatta av Erik Saades "Manboy". Det hände en del annat också, men så här mitt i natten skummar vi bara ytan. För nu har jag suttit här så länge att de båda minsta sovsnusande har snott min säng. Det betyder att jag får ta min kudde, mitt täcke och min sömnighet och söka upp någon annan lämplig sovplats i huset. Här finns en del att välja på, så det ska nog lösa sig. Dagen med utflykt och tanter har tagit slut. All good things come to an end. God natt!

Kommentarer

Unknown sa…
Det var en helt underbar dag <3
Saknar er redan, men är såå glad över den tid vi haft och kommer att få ihop =)
KRAMAR!!

Å, ja det är just för att du är den du är! ;-)
Anonym sa…
Tack mina bästisar=)Världens trevligaste dag, och ganska god mat (om jag får säga det själv). Jag längtar redan efter nästa träff och defenitivt längtar jag efter att få höra M berätta alla detaljer om hennes ögonblick med grannarna el. någaon annan. Puss o kram härliga människor!
Anonym sa…
Vaddå två tanter? Min fru är ingen tant!

/Herr W

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...