Fortsätt till huvudinnehåll

Avslutningar

.
Försommaren är en bitterljuv tid för mig. Så länge jag själv gick i skolan blandades förväntan och förfasan inför skolavslutningen med födelsedagspirr och konsertnervositet, under den här tiden. De sista veckorna i maj och de första i juni var alltid ett slags klimax för året. Jobba, jobba, jobba och sen en belöning i form av ett till synes oändligt sommarlov och/eller ett betygskuvert som brukade få både mig och föräldrarna att pösa av stolthet. Sommarkonserter och uppträdanden på olika avslutningar brukade trängas med varandra och jag hade aldrig tid att spatsera omkring och riktigt njuta de där sista skoldagarna, då kraven tagit semester.

För att ytterligare späda på intensiteten hade (och har) jag oskicket att fylla år mitt i detta. Inte sällan tappades min födelsedag bort, särskilt i skolan, och jag minns att jag faktiskt surade ibland för att jag "minsann aldrig blev sjungen för", även om jag hellre skulle ha dött än erkänt det. Med åren bleknar dock betydelsen av födelsedagar och idag är det nog egentligen inte så noga.


Dock hade jag ett rejält återfall det året jag fyllde 25 år. Jag var höggravid, stor som ett hus och maj bjöd på tropisk värme. Jag satt i vår lägenhet och pustade med svullna elefantben och rödblankt ansikte. En kvarts promenad med hunden var vad jag mäktade med i aktivitetsväg per dag och jag hade därför mycket gott om tid att sitta och tycka synd om mig själv. Kotten var beräknad att titta ut 30 maj, men tog minst sagt god tid på sig och på min 25:e födelsedag någon vecka senare började jag förlika mig med tanken att vara gravid resten av livet; den här ungen skulle aldrig komma ut. Lite varstans i Sverige satt förväntansfulla släktingar och önskade sig ett telefonsamtal med besked om barnleverans. Jag kände trycket. Då hände det: de glömde bort min födelsedag. Det blev inget firande; det enda jag minns av traumat nu är att jag fick ett försenat sms från något av mina syskon dagen därpå. Jag tar inte i i överkant när jag säger att jag var ganska purken. Till mina släktingars försvar kan sägas två saker: 1. Den här storyn kan vara ett resultat av en hjärna som då var mycket besudlad av graviditetshormoner. 2. Det kan ha varit så att jag möjligen, kanske var en aning hetsig i humöret, varför jag möjligen, kanske inte var så trevlig att prata med i telefonen.

I år tycker jag dock att det är läge att påminna mina släktingar om detta fruktansvärda svek (här hade det varit fint med den där ironiknappen igen) eftersom jag faktisk fyller jämnt på riktigt och att de därmed har ett ypperligt tillfälle att reparera skadan. Så nu vet ni var ribban ligger syskon och föräldrar! Kom an!

Kotten? Jorå, efter massiva övertalningskampanjer i form av värkstimulerande dropp och sugklocka gav han efter och mötte världen natten till 14 juni. Tack, sa jag och förundrades över att ha normalstora fötter igen. Och det där borttappade 25-årsfirandet kändes plötsligt inte så viktigt....

I år ger jag mig dock tid att njuta av terminsslutet. Min sista termin på fantastiska skolan, med mina fantastiska elever. Jag ska inte uppträda och inte hålla tal och några betyg tror jag inte heller det blir tal om, iallafall inga formella. Jag slappnar av och gör vad jag kan för att låta det smitta av sig på stressade kollegor och olyckliga kids. När det känns som svårast rabblar jag: "allt kommer att ordna sig, allt kommer att ordna sig" och efter en stund tror jag faktiskt på det. Allt kommer att ordna sig. Punkt. God kväll!

Kommentarer

Kusin-Linda sa…
Jag älskar din blogg kära kusin :D
Om ett gott skratt förlänger livet, så har du förlängt mitt med oändligt många år vid det här laget. Kram på dig/Linda

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...