Fortsätt till huvudinnehåll

Ålderskris

.
Årstiderna i Sverige är så ärliga. De smyger sig inte på en som en lömsk tjuv om natten utan hoppar fram med ett triumferande "TA-DA!" och fnissar sedan åt våra försök att rota fram rätt klädespersedlar som alltid ligger längst in i garderoben. Och årets sommar är inget undantag. Maj kom, med 20 grader, strålande sol, grillning på altanen, svettiga barn och dammiga bilar. Och som ett brev på posten kommer ålderskriserna ut på vägarna.

Ålderskriserna är i huvudsak män, i princip alltid tunnhåriga sådana, men det ser man inte för hjälmen. Med skinnstället stramande över den begynnande eller fullblommande ölkaggen tronar de på sina förkromade monster. Motorcyklister således. De finns i två varianter: ovan nämnda och den mer våghalsiga sorten. De senare är oftast trettio år yngre och deras odjur brukar vara mer färgglada och plastbeklädda. Dessutom kör de alltid mycket fortare. På vägen hem idag mötte jag flera exemplar av båda sorterna. En av dem körde om mig på bakhjulet. Gissa vilken kategori han tillhörde?

Sedan har vi de som tycker att det blivit för dyrt att köpa större skinnställ varje år och som istället satsat på en taklös bil att glida omkring i och känna vinden i stråna som finns kvar. Såna dräller det också av på vägarna när solen kikar fram. För ett tag sedan såg jag en krypa fram på grusvägen hemmave. Haveri? Djur på vägen? Sevärdhet vid vägkanten? Icke. Pappa T levererade den självklara förklaringen: "bilen är svart, han vill inte ha den dammig!" Och är det någon som har strategier för hur man håller en bil pedantiskt rent så är det min pappa, det ska ni veta!
Jag har lite svårt att förstå nyttan med en pryl som man använder fyra gånger om året (d v s när solen skiner) och sedan putsar på resten av tiden. Men var och en blir salig på sitt sätt. Jag kanske inte ska kasta sten i mitt mobilglashus. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad jag själv ska investera i nästa år då jag ska genomlida min egen 30-årskris. Ska det stämma med användningsfrekvensen lär det väl bli någon form av träningsredskap: motionscykel eller dylikt. Men pengamässigt ligger det nog närmare till hands med en moped,en flygel eller en häst. Såvida det inte finns mobiltelefoner i 50 000 kr-klassen nästa år! Hur som helst kommer både krisen och krisyttringarna att redovisas här på bloggen, så håll utkik! Tips för framgångsrik krishantering emottages tacksamt!


Kommentarer

Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuss sa…
Som socionom torde du redan ha grundutrustningen, men då du eventuellt kan ha glömt detta kan undertecknad bifoga en erinran.
1. Palestinasjal-döljer dubbelhakor, värmer gott samt kan användas som näsduk vid svåra ångestattacker! Finns numer i många tjusiga färger.
2. Näbbstövlar-fotriktiga och praktiska på den långa vandringen genom livet, samt kan åsamka rejäl smärta när du vill fota till de som har den dåliga smaken att påpeka din stigande ålder eller den fula färgan på din livsnödvändiga palestinasjal!
3. Kubikvis med rödtjut-att dränka sorgerna till glömska med om ovanstående inte räcker till. Ger också mod och kraft att fota till ovan nämnda stollar!
Hjälper inget av detta är det bara hispa-tjack som gäller. Själv har jag plågat mig i genom detta och befinner mig nu i en alldeles för tidig 40-års kris. Då fick man ta och köpa sig en gitarr. Nu ska jag klippa av ett par jeans och lära mig en Cat Stevens låt, så är jag hme free! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Prokrastineringspoesi

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket ö...

Stor och snäll?

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek...

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...