Fortsätt till huvudinnehåll

Ålderskris

.
Årstiderna i Sverige är så ärliga. De smyger sig inte på en som en lömsk tjuv om natten utan hoppar fram med ett triumferande "TA-DA!" och fnissar sedan åt våra försök att rota fram rätt klädespersedlar som alltid ligger längst in i garderoben. Och årets sommar är inget undantag. Maj kom, med 20 grader, strålande sol, grillning på altanen, svettiga barn och dammiga bilar. Och som ett brev på posten kommer ålderskriserna ut på vägarna.

Ålderskriserna är i huvudsak män, i princip alltid tunnhåriga sådana, men det ser man inte för hjälmen. Med skinnstället stramande över den begynnande eller fullblommande ölkaggen tronar de på sina förkromade monster. Motorcyklister således. De finns i två varianter: ovan nämnda och den mer våghalsiga sorten. De senare är oftast trettio år yngre och deras odjur brukar vara mer färgglada och plastbeklädda. Dessutom kör de alltid mycket fortare. På vägen hem idag mötte jag flera exemplar av båda sorterna. En av dem körde om mig på bakhjulet. Gissa vilken kategori han tillhörde?

Sedan har vi de som tycker att det blivit för dyrt att köpa större skinnställ varje år och som istället satsat på en taklös bil att glida omkring i och känna vinden i stråna som finns kvar. Såna dräller det också av på vägarna när solen kikar fram. För ett tag sedan såg jag en krypa fram på grusvägen hemmave. Haveri? Djur på vägen? Sevärdhet vid vägkanten? Icke. Pappa T levererade den självklara förklaringen: "bilen är svart, han vill inte ha den dammig!" Och är det någon som har strategier för hur man håller en bil pedantiskt rent så är det min pappa, det ska ni veta!
Jag har lite svårt att förstå nyttan med en pryl som man använder fyra gånger om året (d v s när solen skiner) och sedan putsar på resten av tiden. Men var och en blir salig på sitt sätt. Jag kanske inte ska kasta sten i mitt mobilglashus. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad jag själv ska investera i nästa år då jag ska genomlida min egen 30-årskris. Ska det stämma med användningsfrekvensen lär det väl bli någon form av träningsredskap: motionscykel eller dylikt. Men pengamässigt ligger det nog närmare till hands med en moped,en flygel eller en häst. Såvida det inte finns mobiltelefoner i 50 000 kr-klassen nästa år! Hur som helst kommer både krisen och krisyttringarna att redovisas här på bloggen, så håll utkik! Tips för framgångsrik krishantering emottages tacksamt!


Kommentarer

Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuss sa…
Som socionom torde du redan ha grundutrustningen, men då du eventuellt kan ha glömt detta kan undertecknad bifoga en erinran.
1. Palestinasjal-döljer dubbelhakor, värmer gott samt kan användas som näsduk vid svåra ångestattacker! Finns numer i många tjusiga färger.
2. Näbbstövlar-fotriktiga och praktiska på den långa vandringen genom livet, samt kan åsamka rejäl smärta när du vill fota till de som har den dåliga smaken att påpeka din stigande ålder eller den fula färgan på din livsnödvändiga palestinasjal!
3. Kubikvis med rödtjut-att dränka sorgerna till glömska med om ovanstående inte räcker till. Ger också mod och kraft att fota till ovan nämnda stollar!
Hjälper inget av detta är det bara hispa-tjack som gäller. Själv har jag plågat mig i genom detta och befinner mig nu i en alldeles för tidig 40-års kris. Då fick man ta och köpa sig en gitarr. Nu ska jag klippa av ett par jeans och lära mig en Cat Stevens låt, så är jag hme free! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...

Beställningsjobb

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela...