M & pojkarna

. På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det. Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel. S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på ar...

. Idag har jag målat två garagedörrar. Det blev en smått meditativ upplevelse. Det är något stilla rogivande med att måla. Att låta hjärnans enda bekymmer vara hur mycket färg som ska vara på penseln och att långsamt se något blekslitet bli nyblankt igen. I bakgrunden hade jag en hel maskinpark som skapade ett slags soundtrack: grannens gräsklippare, åkerns skördetröska och nybyggarnas grävmaskin. Brum och surr runtom. När jag stod där, slog det mig att jag målat den där porten förut. Så länge har jag varit på samma ställe nu. Det är inte dåligt för att vara ett fladderhjärta som jag. Förra gången var det bruna dörrar som blev röda och jag fick akta min gravidmage som ständigt ville lägga sig i färgen. Då var vi bara hälften så många invånare i huset, knappt. Det är fem år sedan. Så många saker som kan hända på fem år. De sakerna kom ifatt mig där vid färgburken. Jag stod där med en kladdig pensel i näven och kom på hur fånigt lycklig jag egentligen är. Och hur sällan jag tänker på det...

. Hjärtat är underligt tungt idag. Jag släpade runt det och gräsklipparen över tomten med norsk sorg sprutande rakt in i öronen via nyhetsrapporteringen på P1. Trots att jag förväntas vara någon slags proffsempatiker brukar jag tåla mediamangling av katastrofer och våld; de brukar bara kunna rispa mig på ytan. Men denna gång gör det ont ända längst in. Någon stal en massa liv igår. En massa liv och en massa trygghet. Och här sitter jag vid ett skrivbord och vet inte vad jag ska göra mer än att låta tårarna fylla ögonen och känna stolthet över den totala friheten från hämndlystnad i alla norska uttalanden. Jag vaknade trött idag, för den oändliga Norge-sorgen ackompanjerades av åska inatt. Och redan innan frukost hörde jag många skrämda Oslo-bor uppgivet konstatera att språket inte räcker till för att berätta hur det känns och är i Norge idag. Först här vid tangentbordet förstår jag. Jag upptäcker att jag inte heller äger orden för att beskriva människans allra grymmaste sidor. Det spek...

. Den 24 juni 2011 var en stor dag för mig, en ännu större för min bror och hans fina dam. Igår blev de man och hustru i en vit kyrka i ett sommargrönt Östergötland. Bland blåklint, prästkragar och tårögda släktingar sa det ja till varandra på självaste midsommarafton, samma dag som de, tidigare år, både träffades och förlovade sig på. När min syster stod vid deras sida vid altaret och sjöng var jag förmodligen norra Europas stoltaste storasyster. Mina syskon och min nyblivna svägerska är inte bara vackra, de är begåvade också. Utanför kyrkan väntade en regnpärlad Mercedes med en mäkta stolt far (brudgummens) och det fanns så mycket kärlek i luften att det (nästan) inte gjorde någonting att det blåste snålt i alla blommiga kjolar och uppsatta hår. Sedan åt vi middag i många timmar vid en glänsande sjö och hyllningarna ville aldrig sluta. Och festens huvudpersoner förtjänade varje minut. Jag är övertygad om att brudens far gjorde ett riktigt antagande när han avslutade sitt tal med ...

. Tiden går fort när man har roligt. Bloggen står still när jag har mycket att göra. Senast jag skrev var det maj, mors dag och skir grönska i skogen. Sedan dess har det hunnit vara torka som gjort vår gräsmatta till savann och nu några dagars regntid som gjort den till djungel. Jag har inte bestämt mig för om jag vill att det ska sluta regna imorgon: i sånt fall måste gräsklipparen fram ju. Pust. Sedan sist har jag hunnit bli ett år äldre också. Efter firandet åt jag chokladtårta varje dag i en vecka, eftersom kalasdeltagarna blev något färre än förväntat. Det var trist, men chokladtårta är ju gott. Väldigt gott. De senaste veckorna har jag ägnat åt att försöka begripa mig på ännu ett nytt jobb. Jag undrar om jag möjligen kan ha någon användning av mina många erfarenheter av att vara ny på jobbet? Tror sorgeligen inte att det är någon tillgång: arbetsgivare brukar inte gillar hoppjerkor. Det var iallafall längesedan jag var så stolt över att vara en del av någonting som jag är nu. Jag...

. Det finns en blondlockig, fräknig människa här i världen, som jag är skyldig mitt liv. Utan henne hade jag liksom inte blivit av. Vilken tur för mig att hon trasslade sig igenom livet fram till dess jag blev till! Hon är en sällsynt positiv människa, som nästan alltid ler med gröna ögon och smilgropar. Hon hanterar vilket socialt sammanhang som helst och är mycket hängiven sitt jobb. Och hon är en rolig mormor som skämmer bort alldeles lagom. Hon har suttit på min sängkant och skrattat, tröstat och snyftat. Jag är glad att det var just hon som gjorde det, för annars hade jag blivit någon annan. Hon berättade för mig att det som gör ont går över. Jag trodde henne inte då. Jag vet bättre nu. Och det är hennes förtjänst. Nästan allt jag är glad att jag är har jag fått av henne. Fina mamma, idag är det Mors dag och den enda felet med dig är att du bor för långt borta för att få en bukett liljekonvaljer från den där särskilda kullen hemmavid! Du får några virtuella istället. Hoppas du vet...

. Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då...