Fortsätt till huvudinnehåll

En liten bit magi

.
Det krävs ibland lite magi för att väcka en sovande blogg. Och nu har det faktiskt hänt något som inspirerat mina fingrar igen. För det finns sådant som får tiden att stanna till. Som när två blir tre. När man och kvinna plötsligt också är pappa och mamma. När ett par blir en familj. Så enormt enkelt och ofattbart komplicerat. Hon anlände på natten och idag fick jag lägga näsan mot hennes rosa kind och vara faster för allra första gången. En ny människa, så stor i sin litenhet, fick hänga en stund på min axel och dela sin värme med mig. Det är ingenting annat än magi.

Lite omtumlade såg de ut, de nyblivna föräldrarna. Och fastän det är nästan på dagen åtta år sedan jag själv debuterade som mamma, känner jag igen det. En känslomässig urladdning som lämnar en lite blek och trött, men lugn och lycklig. Idag kan jag inte för mitt liv minnas eller förstå hur det var innan. Undrar om de kommer känna likadant?

Jag är så glad för att jag nu får stå i utkanten av den här magin, att jag får låna den söta doften, den fjuniga hjässan och den lena kinden ibland. Närmare magin än så kanske jag aldrig kommer igen.

Att den lilla, nya kommer att få det fint är ingen som tvivlar på. Och kräsen kommer hon nog att vara eftersom hon minsann inte kunde tänka sig att komma ut förrän det erbjöds hus på landet med eget rum. Och vilka föräldrar som helst dög inte heller.

Innan jag lämnade henne idag viskade jag i hennes lilla öra: ett löfte om alla storasystertips i världen, om hon vill och behöver i framtiden. Samt om en tillgiven faster som kommer anstränga sig för att vara lagom nära.

Välkommen A!

Kommentarer

Anonym sa…
Hello friends, how is everything, and what you want to say concerning this paragraph, in my
view its in fact awesome in favor of me.

Review my web blog - acoustic guitar chord
11 maj 2013 kl. 18:48
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Försmak

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med...
3 kommentarer
Läs mer

När är det vardag?

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k...
4 kommentarer
Läs mer

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett...
2 kommentarer
Läs mer