.
På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det.
Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel.
S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på armen. För idag låg min sura gamla farbror-hund i famnen på mig och drog några djupa suckar innan han somnade för att aldrig vakna mera.
S efterlämnar en väl inhårad soffa, ett koppel, som får hänga kvar i hallen tills jag står ut med att ta bort det och en hjärteledsen matte. Det är märkligt hur en så liten hund, kan lämna ett sånt stort tomrum. Fina S, nu hoppas jag att du är någonstans där du får äta leverpastej tills du storknar, har ett gäng snygga tikar att kela med och ett ännu större gäng stora hundar som du får bestämma över. Någon gång kanske vi tar en promenad igen, du och jag. Då ska jag ta med din broccolipipis, så att du kan strunta i att apportera den till mig som du alltid har gjort. Men tills dess har jag kvar dig på ett alldeles särskilt ställe i hjärtat. Hej då!
På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det.
Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel.
S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på armen. För idag låg min sura gamla farbror-hund i famnen på mig och drog några djupa suckar innan han somnade för att aldrig vakna mera.
S efterlämnar en väl inhårad soffa, ett koppel, som får hänga kvar i hallen tills jag står ut med att ta bort det och en hjärteledsen matte. Det är märkligt hur en så liten hund, kan lämna ett sånt stort tomrum. Fina S, nu hoppas jag att du är någonstans där du får äta leverpastej tills du storknar, har ett gäng snygga tikar att kela med och ett ännu större gäng stora hundar som du får bestämma över. Någon gång kanske vi tar en promenad igen, du och jag. Då ska jag ta med din broccolipipis, så att du kan strunta i att apportera den till mig som du alltid har gjort. Men tills dess har jag kvar dig på ett alldeles särskilt ställe i hjärtat. Hej då!
Kommentarer